Sitter på dagvården med mitt kaffe och tänker. Tog min powerwalk hit men fryser ändå. Varmt kaffe fixar det! 

Funderar över det här med incest, hur känsligt det är och att man skäms så.

Det är inte många jag känner som vet varför soc flyttade mig från mitt helvetes hem den där dagen. Varför skäms jag egentligen? Jag hatar att prata med andra om "hemska minnen", vill verka som att jag har haft en lättsamt liv, men jag kan fortfarande prata om det hemlösa och att jag slutsats runt, droger och dumma val. Men incest, ALDRIG.

Det förföljer mig i tankarna hela tiden, men inget kommer ut. Och när jag väl tar upp det byter personen jag pratar med iprincip samtalsämne, iallafall i 75% av fallen. Så inte bara jag skäms över det. Skäms personer ifråga? Eller blir besvärade? 

Suck. 

Ska försöka tänka på något mer positivt. 

Svårt ibland bara, ska se wallander filmen om pedofiler idag när jag kommer hem, det är hemskt att se, men ändå så... Ja, personen som är värst där är så skrämmande lik min pappa. Så vill se den, destruktivt eller ej. 

Vägde 51,6 imorse för övrigt, går framåt igen.. Blir mindre. Det bästa vore om jag blev så liten så att jag försvann helt. Det vore skönt.  

Ska dricka mer kaffe nu, fokusera på omgivningen (tanter som stickar och läser tidningen, kul)

//S